Reserapport Nya Zeeland november 2017

Jag reste tillsammans med en f.d. kollega som var min ledsagare under resan. Mitt huvudsakliga ändamål med resan var att delta i konferensen ”Disability Matters: Making the Convention Real” och som hade Funktionsrättskonventionen som grund, men också för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter om både våld och tillgänglighet.

Konferensen var en världskonferens med talare från hela världen och det fanns månget seminarium att välja på då de gick parallellt.

Talarna var uppdelade i olika tema utifrån konventionens olika artiklar som skola, utbildning arbete och hälsa.

Mitt föredrag hade rubriken ”Same, Same but different” och jag menar att om en person (eller en kvinna då det finns mest forskning om kvinnor utsatt för våld), lever i en relation där hon är våldsutsatt hjälper det inte med alla artiklar i världen för hennes mänskliga rättigheter, för hon kan inte dra nytta av dem. En våldsutsatts arbete, utbildning och hälsa påverkas av våldet hon är utsatt för. Det gäller oavsett om hon utsätts av personal, personliga assistenter eller taxiförare. Hon har inget handlingsutrymme, rädslan ligger och lurar, för kan ju vara samma personal/förare nästa gång, vilket gör att hon inte vågar anmäla…

Mitt föredrag om ”Våld mot Personer/Kvinnor med funktionsnedsättning fanns under temat Hälsa. Under samma tema föreläste en kvinna om ett verktyg som stöd för att tala om våldupplevelser med piktobilder och en man som beskrev en ”Guideline” för att fråga om sexuellt våld.

Det var många tema-föreläsningar att välja mellan.

Jag lyssnade bland annat på ett seminarium som handlade om en ökad tillgänglighet med fokus Naturupplevelser. Via en hemsida med foto och beskrivningar kunde t.ex. en person i rullstol förbereda sig hemma och avgöra om vägen var möjlig att ta sig fram på. Vägen beskrevs i olika punkter där det fanns foton och kommentarer och utifrån den informationen fick personen själv avgöra om vägen var möjlig att ta sig fram på eller värd besväret.

Talarna hade som intention att söka utvecklingsmedel, exempelvis crowd-funding, för att kunna komplettera webbsidan med en smartphone-app, AccessiBell. I appen ska användarna själva kunna komplettera med information. De ville även knyta personer till Appen som kunde gå in och kvalitetssäkra vägarna, kanske har det dykt upp vägarbeten under tiden osv.

Ett föredrag handlade om ett projekt från Australien som talade om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning och avsaknad om kunskap om relationer, för att de inte ska råka illa ut. Samtidigt lyfte de rätten till att få vara sexuellt aktiv.

Ett föredrag handlade om hur tillgängligheten på ett universitet fungerade och hur det kunde påverkas. En kvinna föreläste om hur resandet fungerar i NZ för henne som rörde sig lite sämre. Problematiken att ha en funktionsnedsättning och komma ut till öarna utanför NZ berördes också.

Konferensen inleddes med ett anförande på Maori, som är ursprungsbefolkningens språk och många talare inledde och/eller avslutade med några ord på Maori.

Sista seminariet handlade om förutsättningarna för att verkligen få konventionen att bli en grund för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och en styrka för att påverka lagstiftningen.

Under konferensen fick jag möjlighet att tala med ett par kvinnor angående en iPhone-app som ännu inte finns i Sverige och vad de tyckte om den. De var mycket positiva och tyckte den i stort sätt funkade bra. Appen heter Seeing AI, och är en app som dels känner igen de personer du lagt in i en bildbank, dels kan läsa texter samt läsa av produkter via streckkoden.

Jag testade appen själv och den fungerade alldeles utmärkt. Kanske inte så diskret vid personigen­känning men den avger ljud så jag kan hitta streckkoden och läser dokument bra. Men den krävde ett nyazeeländskt SIM-kort och ett dito betalt-kort som jag fick låna av en släkting till min kollega.

Jag knöt en del kontakter som jag kan använda för kommande projekt för ett projekt angående an motions-App för självständig motionerande för personer med synnedsättning.

Konferensen var i Dunedin och vi tog oss därefter till Aucklands och besökte ”National Blind Sport Organisation”. Vi träffade Dan Shepard och pratade likheter och olikheter mellan våra länder. Han blev mycket intresserad av Showdown och de fördelar sporten innebär. Den spelas inomhus, kräver inga stora ytor eller många deltagare. I elevsammanhang brukar alla i en klass där det finns en elev med synnedsättning, få spela goalball tillsammans så att den eleven i alla fall kan vara bäst på någonting.

Vid ett besök på en kvinnojour, Shine, talade vi mest om vikten av att arbetsgivaren har kunskap om våld och kan ge stöd till våldsutsatta kvinnor på arbetsplatsen. Kvinnojouren hade tagit fram en utbildning för företag, men var också en nationell jour. I KvinnofridsAkademin, där jag föreläser ibland finns en liknande webbutbildning men frågan är relativt ny i Sverige. I Nya Zeeland har Shine arbetat med frågan i ca 15 år.

Vi hade också ett möte med forskaren Debbie Hager från University of Auckland som just är klar med sin doktorsavhandling. Den belyser hur myndigheter agerar i fall med våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning. Debbie Hager forskar om våld mot kvinnor med funktionsned­sättning och menar att våldet mot kvinnor och barn är mycket utbrett i Nya Zeeland och det gäller också kvinnor med funktionsnedsättning.